Om vädret var ok skulle vi springa. Och om Helenas rygg kändes ok.
Vädret var ok och så även Helenas rygg. Vi anmälde oss tre timmar innan start igår, för övrigt väldigt smidigt att kunna efteranmäla sig och betala på webben innan man kommer till starten.

Vädret var egentligen helt perfekt. Uppehåll, runt 15 grader och det var utlovat halvklart med lite sol.

Formtoppen är ett traillopp för tjejer som Sälens IF arrangerar. Man kan välja mellan 5 och 10 km. Gå – lunka eller löp på fjället, start och mål vid Sälens Högfjällshotell.
Till de båda distanserna var det knappt 300 anmälda, jag tror att det finns en stor utvecklingspotential här… trail växer så det knakar!

Vi skulle ta oss an 5:an och beroende på hur Helenas rygg kändes när vi kommit igång,  så kanske det skulle få bli en skön promenad i fjällmiljö helt enkelt.
Ganska skönt att stå på startlinjen och inte känna någon som helst prestationsångest… mitt mål var ändå det vanliga. Jag tänkte inte bli sist.

Att välja shorts var rätt tänkt. Det blev varmt under loppet och jag frös ingenting. Men precis innan uppvärmningen var det lite kyligt.
Men jag älskar att springa i shorts och gör det så länge jag bara kan. Dessutom är jag kär i mina fina rosa!

Loppet startade vid Högis och det bar av uppåt mot Kungsleden och Östfjället. Några hundra meter först på asfalt på Kungsleden (den är handikappsanpassad de första kilometerna) där det var extremt trångt och de som promenerade gick i bredd. Här fanns väl lite att önska när det gäller att de som går släpper förbi de som vill springa..
Jag hann bli lite irriterad för det var så svårt att komma förbi.

Vi gick och joggade till en början och snart vek vi av ut på stigen tvärs över fjället. Här lutade det svagt nerför men det var väldigt smalt. Jag passerade ändå många här, jag ville trycka på lite. Jag är stark i nerförslöpning och kan låta benen bara gå.
Här kom dagens första stora endorfinkick! Så himla roligt att springa på stig, hoppa mellan stenar och undvika värsta myrblötan. Det är så otroligt annorlunda mot att springa på plan väg. Man måste använda huvudet och hinner inte tänka på nåt annat än det man håller på med just där och då.

Efter ett par kilometer vek det av uppåt. Och då menar jag verkligen uppåt. Först en kort bit med bred grusväg och sen in på smal, smal stenig stig igen.
Här var vi många som gick. Pulsen dunkade och svetten rann.
Brant, stenigt och alldeles underbart vackert!
Här drog Helena iväg och jag var glad för hennes skull, det betydde att ryggen kändes ok!

När vi äntligen fick vika av neråt igen så njöt jag av att kunna släppa på benen igen. Nu kunde jag till och med springa om några andra löpare.
Jag försökte hinna med att både hålla koll på stenarna och se ut över fjället och njuta av utsikten.

Sista kilometern gick bakom Högis, in i Högfjällsbyarna och uppåt igen mot hotellet via en liftgata. Uppför, uppför, uppför.
Här kände jag att det började strama lite i baksidan av låren av ovanan att springa på ojämt underlag, och jag tänkte som så många gånger förr.
Varför springer jag inte mer trail på fjället när det är så härligt?
Fast egentligen vet jag ju varför. För att charmen med löpningen också är att knyta på sig skorna och sticka ut, ut att behöva sätta sig i bilen först. För hur det nu än är, så är det ju så att jag bor i dalgången och har en liten bit upp på själva fjället.
Men varje gång jag springer på fjället så ger det mersmak.

Upploppet gick också uppför hela vägen. Fy tusan! Här hade jag mjölksyra och försökte fokusera på att ta kraft från Helena och Anna som hejade på!
Ber om ursäkt för den suddiga bilden, här är jag på väg uppför mot målet.

Så hur gick det med våra målsättningar då?
Helenas rygg höll fint och hennes tävlingsdjävul kom fram (precis som jag räknat med), hon höll ett fint tempo och är grymt stark uppför backarna.
Jag borde sluta ha “att inte komma sist” som målsättning, för det har jag ju aldrig gjort och det gjorde jag inte igår heller.
Jag sprang på utför och fick gå lite mer uppför, precis som väldigt många andra.
Jag är nöjd och jag är också så himla glad för att jag och Helena fick den här dagen och det här loppet tillsammans. Det är så kul att ha någon att dela sin upplevelse med, även om man inte springer tillsammans just under loppet!

Sammanfattningsvis:
Minus för att man inte får någon medalj. Det är faktiskt lite surt. Alla älskar medaljer.
En vän sa till mig “jag har faktiskt valt bort lopp som inte delar ut medalj” – nåt att tänka på för arrangören och en kostnad som anmälningsavgiften borde täcka.
Minus också för att musik och högtalare krånglade under uppvärmningen. Tråkigt.

Men överlag ett trevligt, litet lopp med mycket god stämning.
Bra och tuff bana även om jag hörde flera som tyckte att det var för stenigt.
Men mig passade det fint.
Ett lopp som borde locka fler, även om man inte vill springa så får man en fantastiskt fin tur på fjället!