Racerapport från Lidingöloppet

Jag gillar att skriva racerapporter, det är roligt att tänka tillbaka på loppet och uppleva det i tanken en gång till. Här kommer mina tankar om upplevelsen från årets Lidingölopp.
Jag och Helena åkte till Stockholm i fredags. Jag kände mig pigg och i stort sett helt fri från förkylningen. Vi åkte direkt ut till Lidingö. Väl ute på Lidingö och på Lidingövallen hämtade vi ut nummerlapparna och gick ett varv på mässan. Vi träffade Fredrik från Nordic Trade, ett lokalt företag hemifrån som säljer fina cykel och friluftsgrejer. Det var mycket folk men Fredrik sa att det hade varit helt galet tidigare på dagen. Kul!

Vi gick tillbaka till bilen och började åka till Solna. Vi fick inte igång GPS:en och hamnade såklart lite fel men som tur var kunde vi vända och komma rätt, utan att hamna på andra sidan stan. Väl framme på hotellet så gav receptionen besked om att det skulle finnas plats i parkeringsgaraget. Vilket det visade sig när vi snurrat runt på minimala ytor några varv, inte alls gjorde. Jag var lagom glad då.. ett samtal upp till receptionen bekräftade att de hade sagt fel och de hänvisade oss till en utomhusparkering några hundra meter bort.
Jag var inte jättesugen på att lämna bilen men vi hade inget val, vi plockade ur alla grejer så inget värdefullt fanns kvar och gick till hotellet.

Som plåster på såren för parkeringsplatsmissen blev vi uppgraderade till ett superiorrum på 12:e våningen. Ett fint rum men min säng knarrade nåt fruktansvärt. Det här är ett 4-stjärnigt hotell som vi bott på flera gånger så det var ju lite tråkigt förstås.

Vi käkade en sen middag bestående av hamburgare på högrev och pommes och gick och la oss. Vi sov nog rätt dåligt båda två, jag trodde aldrig att jag skulle somna och sen tyckte jag att jag vaknade varje gång jag skulle vända på mig, bara för att sängen lät så illa. Så när klockan ringde på morgonen var det rätt skönt att få gå upp och göra sig klar.

Det var ganska mulet ute men prognosen talade om sol och +15 grader framåt förmiddagen. Jag bestämde mig för att springa i shorts, långa strumpor och linne. Vi käkade lite frukost och som vanligt på en racedag är det extremt svårt att äta. Jag åt en dl yoghurt, lite flingor, en halv macka och ett ägg. Egentligen för lite men hur gör man när det bara växer i munnen?

Vi tog tunnelbanan till T-Centralen, bytte till Ropsten och därifrån bussades vi ut till Lidingövallen. Vi missade en tunnelbana med bara några minuter och kände att vi blev lite sena. Helena som skulle starta tio minuter före mig, kände sig stressad. Förra året fastnade bussen i bilkö på Lidingö och det tog 30 minuter mellan Ropsten och Lidingövallen. Men i år gick det fort, på bara fem minuter var vi framme och kunde börja gå de 1,8 km till starten ute på Koltorp.

På starten var det helt galet med folk i köerna till bajamajorna men jag måste kissa innan starten, det går liksom inte annars. Helena drog iväg till sin start och jag hann både äta en banan, kissa, lämna påsen med överdragskläder och värma upp. Skönt att inte behöva stressa allt för mycket.

När starten gick så var det så trångt, jag kunde nästan inte styra mitt tempo själv utan flöt bara med. Och de tre första kilometerna gick i ett rätt långsamt tempo. Jag tror att jag hade klarat förra årets tid om det hade gått att springa lite fortare här. Men det spelar ingen roll. Det var kul, alla är så glada och energinivån är extremt hög.

Sen börjar det komma backar. Det går upp och det går ner. Hela tiden. Ner mot Kyrkviken och vid 6 km kommer första vätskekontrollen. Jag höll min plan, sprang hela tiden utom i de brantaste backarna. Där sparade jag min energi och gick snabbt istället. Vid vätskekontrollen drack jag både vatten och sportdryck. Omgivningarna på Lidingö är magiska att springa i, det är lika vackert som det är jobbigt på nåt sätt. Jag njöt av utsikten över vattnet och av folk som hejade på. Solen kom fram och glittrade i vattnet.

Alldeles innan 10 kilometersmarkeringen hade jag fått för mig att jag var på kilometer 11 och fick såklart en dipp när jag insåg att jag var en hel kilometer fel. Men jag lunkade på i mitt tempo. Träffade doktor Mattias från Sälen och hans mamma, vi snackade nån minut och det gav lite energi. När sista vätskekontrollen kom fyllde jag på med vatten, sportdryck och en liten bit banan och sen var det bara tre kilometer kvar. Den sista riktigt branta backen är så jobbig, jag kände krampkänningarna i vaderna och försökte sträcka ut i steget när jag kom upp på toppen. En stund senare känner jag en hand på min axel och någon som säjer Hej, är det inte du som är Camilla Lind? Jag är en av dina bloggläsare! Jag kommer tyvärr inte ihåg vad du sa att du hette, men jag blev så himla glad över att du hejade på mig där i spåret, det gav mig energi till de sista kilometerna. Du såg stark ut när du stack iväg och jag hoppas att du hade en fin tur i spåret! Jag fnissade lite åt händelsen när jag sprang vidare, det är en sån surrealistisk känsla när någon okänd människa kommer fram och säjer att de följer min blogg. Men väldigt roligt såklart!

Den sista biten pinnade jag på rätt bra, här är det ganska mycket flacka partier och en del nerför. Jag är stark i nerförslöpning och fokuserade på att låta benen bara gå och hämta lite vila. När jag kom fram till markeringen som säjer att det är fem hundra meter kvar och jag hör publiken, då får jag gåshud!
Precis som förra året sprang jag målrakan fram med ett brett leende på läpparna! Det är magiskt och helt fantastiskt att få gå i mål och ta emot medaljen. Jag klarade mitt silvermål, jag sprang tre minuter långsammare än förra året och med tanke på uppladdningsveckan med förkylning och den långsamma starten är jag supernöjd. Jag fick ju springa och jag kände mig pigg nästan hela tiden!

   
racerapport lidingö 2015