Jag har haft en runda i huvudet ett tag. En runda som går söderut en bit efter gamla banvallen, upp i favoritbacken ända upp där elljusspåret korsar. Fortsätta elljusspåret tillbaka till byn, ner genom skogen och komma ut mitt emot ICA. Fortsätta norrut en bit och sen vika av hemåt igen. Idag gjorde jag det. Det var sol, +15 grader och jag hade både shorts och tisha. Premiär för tisha alltså. Äntligen kan man väl säja. Helt perfekt springväder och jag valde bort gps-klockan idag och hade bara runkeepern på för att få en sträcka. Idag var det mer trail än asfalt och tiden oväsentlig. Den träning man får när man springer uppför backar på olika underlag är oavsett tid bara helt grymt för hjärta och själ.
Men tillbaka till min runda. Grejen med den här rundan är att den faktiskt går runt, jag behövde aldrig vända och springa tillbaka. För det är det som är när man bor i en dalgång som jag gör, det är väldigt dåligt med springrundor som är bra. Det blir nästan alltid fram och tillbaka och det blir lite tråkigt i längden. Men idag kände jag löparglädje spritta i hela kroppen när jag jobbade mig uppför i favoritbacken. Den som är så brant att i alla fall inte jag orkar hela vägen upp, utan jag kör intervaller i den. Perfekt liksom. Och väldigt svårt att visa på bilderna hur brant det faktiskt är.
Sen kom elljusspåret, som är brant uppför och brant nerför och täckt av bark. Mjukt och snällt att springa på. Sen asfalt, som jag älskar att springa på också. Benen var pigga och glada, inga spår efter milen i söndags. Löparglädje i hela kroppen och jag tror att strumporna hjälpte till. Vem blir inte grym av dem?
0