Vasastafetten 2016
När jag vaknade i går morse så var det dimma och regn. Läste på Facebook att Ultralöparna som startade kl 05 fick en blöt start. Tänker att det måste ha varit jäkligt kyligt också.
Men man blir ju ändå otroligt imponerad av dem som springer Ultravasan 90 km mellan Sälen och Mora. Min kompis Jonas gjorde just det igår. Han sprang på 8:34. Helt galet bra! Och jag är så sjukt imponerad!
Jag skulle springa Vasastafetten med CrossFit Sälen. Så sent som på fredagen var det risk för att vi inte skulle ställa upp, vi fick sjukdom och skador i laget men lyckades få tag i ersättare.
Vi träffades vid starten kl 08.00. Fixade med nummerlappar, kollade logistikschemat igen och peppade varandra och särskilt Maria som skulle starta först.
Stafettvasan är lite meckig och det är mycket att hålla reda på, men vi hade tre bilar och bra koll.
Vädret var inte med oss på förmiddagen, det regnade om vart annat och det var inte särskilt varmt. Men egentligen var det väldigt bra löparväder. Förra året var det så sjukt varmt och det är ju inte heller det bästa.
Klockan 9 gick starten och Maria sprang första sträckan i en rasande fart.
Stafett är faktiskt otroligt roligt. Men också lite körigt när man ska försöka hinna heja på alla och ha koll så man är vid växlingarna i tid. Men mest av allt är det kul!
Jag skulle springa från Gopshus till Hökberg. Bara 4,7 km i år, eller bara och bara. Det är såklart inte så bara. Men jag är inte i tillräckligt bra löparform just nu för att springa längre än så i år. Jag pratade med en av tjejerna i laget som sprang den sträckan förra året, hon sa att det är mest flackt hela sträckan med bara lite uppför på slutet. Det lät bra tänkte jag.
Vid halv tre var vi i Gopshus och det började bli dags för min insats. Jag värmde upp, nervöskissade och snackade lite med andra Sälenlag som vi stötte på.
Jag var förstås nervös, nu hade solen har kommit fram och det var varmt, nästan för varmt för min smak. De förvarnade om att vårt lag var på väg in och jag gjorde mig klar.
Jag fick stafettchippet och sprang iväg.
Gräs, sten, grus och bark om vart annat för att se övergå mer packad skogsväg.
Det var blött efter allt regnande och jag fick hoppa lite mellan vattenpölarna.
Det var också rätt mycket uppför och nerför. Jag spenderade ganska lång tid på att fundera på hur man kan ha så olika uppfattning om vad som är flackt och inte. Men L har långa (och snygga) ben tänkte jag, så det var nog därför hon tyckte att det var flackt 😉
Gissa om vi skrattade gott åt det här sen, när jag berättade om min upplevelse av sträckan!
Men jag sprang på, tittade på klockan och tänkte att jag ändå låg ungefär som jag trodde att jag skulle göra. Jag gick i några backar för att få ner pulsen lite. Solen stekte på mig. När jag passerade ultralöpare så blev jag så himla sugen på att stanna för att höra hur deras dag har varit, men det funkar ju inte när man är på stafett.
Det var bara att kriga på.
Sista kilometern till växling är bara uppför i stort sett. När jag ser J som jag ska växla till gör jag mitt bästa för att öka och sprinta, han skriker “det där gjorde du bra, den där sträckan är jobbig”. Puh, tack tänker jag, inte bara jag som tyckt att den är jobbig alltså.
Jag gjorde mitt bästa, och är nöjd med det!
Efter vatten och klädbyte så drog vi till Mora. För att hinna till målet innan sista löparen och först hitta parkering, så var det bara att skynda vidare.
När M kom susandes nerför gatan så välkomnade vi honom och sprang vi tillsammans in i mål.
Vi gjorde ett bra lopp, flera i laget gjorde riktigt snabba delsträckor men det är ändå inte tiden som är viktig.
Vi gör det här för att det är kul och alla gör sitt bästa efter sina förutsättningar.
Tack Vasastafetten 2016! Nästa år kommer vi igen!
