Jag skulle nog säja att alla som är eller har varit tjocka, har en issue runt maten, sina egna mentala spöken.
Sen finns det dem, däribland jag, som förutom mentala spöken har andra problem eller sjukdomar som gör att man går upp i vikt extremt lätt eller har svårt för att gå ner i vikt.
Jag har ju hypotyreos, låg ämnesomsättning. En riktig skitgrej att få faktiskt.
Men om man ska börja analysera varför man är överviktig så tror jag att de flesta, så även jag, kommer fram till ett gäng orsaker som man också kan påverka. Det här är jag och mina mentala spöken.

* Älskar mat – äter gärna mycket och en portion extra.
* Godis är ju gott.
* Känsloätare.
Har alldeles för lätt för att gå och öppna skafferiet eller kylskåpet om jag är uttråkad, trött, ledsen, arg eller ibland till och med glad.

Ida “Alla kan träna” skrev en gång “jag är ingen soptunna” och menade då att man inte ska äta upp barnens rester eller det som är kvar i kastruller och grytor. Det citatet har fastnat hos mig och jag tänker ofta på det. För hur lätt är det inte att stoppa den där överblivna köttbullen i munnen. Efter KBT-kursen så har jag lärt mig fler och nya sätt att tänka. Att “inget alternativ” är ett nytt mantra, det har jag skrivit om tidigare.

Läs gärna -> Tankar om min viktresa och KBT

Sen finns det fler aspekter som jag behöver jobba på och det är att jag faktiskt förtjänar att fortsätta gå ner i vikt och att jag förtjänar att må bra.
Även om ingen (mest troligt) vill vara en otymplig tjockis så är det ändå en trygghet. Jag vet vem jag är men jag vet inte vem jag blir om jag går ner jättemycket i vikt.
Man bemöts helt plötsligt annorlunda till exempel. Det är rätt hemskt men tro mig, helt sant.
Det här är också en typ av mentala spöken.

Jag tror att om man gör sin livsstilsförändring långsamt, så hinner även huvudet med på ett annat sätt och man hittar en ny trygghet i sig själv.

Jag som gått ner rätt mycket men på lång tid, har också haft tid att hitta mig själv. Men det finns spöken kvar och det är så oerhört lätt att gå tillbaka till gamla ovanor. Varje dag är en kamp men träningen är det som räddar mig, både den fysiska träningen men också den mentala.
De ger mig glädje och styrka och får mig att tro och förstå vilken kapacitet min kropp har.