Häromdagen tog vi beslutet, att inte ställa upp i halvvasan.
Vi tycker båda att vi har tränat för lite och jag hade behövt några veckor till på mig för att bli lite mer kompis med backarna.
Hade det inte varit för att jag är så förskräckligt rädd så hade jag nog åkt ändå, men när all min energi och kraft går åt till att ta mig nerför, där man egentligen ska få vila, så vill jag helt enkelt inte.
Det skulle bli extremt slitigt och 45 km är ändå 45 km liksom. Det är långt när man vet att man ska vara rädd större delen av den sträckan.
Jag brukar inte banga en utmaning, men alla tidigare utmaningar har jag velat göra. Den här gången vill jag inte tillräckligt mycket och jag är helt enkelt för rädd. Den här gången hoppar jag av för att vara snäll mot mig själv.
Jag ska ta längdlektion nån dag. Det tror jag att kan hjälpa mig.
Jag gillar ju att åka längd och säsongen är inte slut än. Men det känns skönt att pressen är borta.
Nu satsar jag på löpningen och på CrossFit. Jag har bokat boende i Stockholm till Lidingöhelgen.
Det längtar jag galet mycket efter!
Tusen tack alla som peppat mig! Jag vet att jag hade klarat det om jag bestämt mig. Jag har både styrka och kondition för att göra det. Men som sagt, ibland är det inte rätt mot en själv att göra saker man inte vill.
Kanske nästa år?
