Jag har inte sovit många timmar i natt. Kom i säng lite för sent, åt en kvargburk precis innan jag la mig och sen tog det säkert en timme innan jag somnade och som om inte det var nog så vaknade jag några timmar senare mitt i ett gallstensanfall. Nu har jag ju ingen gallblåsa för den har jag opererat bort, men tyvärr så kan man få anfall av stenarna i gallgångarna också och det är det jag får. Rätt sällsynt numera men det händer. Jag vaknade med svår kramp i magen och kallsvettades och det kom och gick i vågor i över en timme. Jag äter kvarg jämt men precis innan sovdags var uppenbarligen en urusel idé. Jag somnade till slut och sen ringde klockan 05,15. Jag tror att jag kanske fick ihop max fyra timmars sömn inatt.

Men när jag vaknade hade det gått över och jag kände inget men såklart känns sömnbristen. Men ändå längtade jag efter att få sticka ut och springa efter jobbet. Jag har längtat hela dagen. Det är mycket på jobbet och det är det bästa sättet för mig att slappna av och hämta nya krafter.
Planen var ett pass ut Stora löparboken för kvinnor och det var långa intervaller på schemat. Jag joggade bort till gamla banvallen, det var sol och faktiskt riktigt skönt ute (för ett år sen var det +30 grader här…). Jag skulle springa 4 stycken 4 minuters intervaller med 4 minuters gång mellan varje. Jag orkade två. Sen sa kroppen att det här, det vill jag inte riktigt vara med på idag. I nästan varje steg så drog vänstervaden ihop sig till nästan kramp och det fanns visserligen ork i kroppen men den var inte så uthållig idag. Jag kortade därför ner intervallerna till 2 minuter och gjorde 10 stycken med 2 minuters gång mellan varje. Sen joggade jag hem igen. Jag fick ihop sex kilometer. Det är ju ändå bra. En får vara glad för det lilla.

Jag tänker att jag får vara glad för det lilla. Det var skönt att komma ut men svinjobbigt att springa. Men jag gjorde det.