Spinning i sorg 

Jag stod min farmor väldigt nära. Vi sågs varje vecka. Drack kaffe eller käkade nåt tillsammans och allt eftersom åren gått har hon berättat fler och fler historier om sin barndom, galna upptåg i 30- och 40-talets Stockholm. Om flytten till Sälen och hur hon träffade min farfar och blev kvar. Hon var otroligt stolt över mig och min livsstilsförändring och under senare år blev hon också mer känslosam och sa ofta att hon älskade mig och hon var tacksam för allt jag gjorde för henne. Jag gjorde det av kärlek. Jag älskade min farmor så otroligt mycket. Vi har haft många roliga stunder. Hon hejade på mig när jag sprang mina lopp och ville alltid att jag skulle ringa när jag var hemma igen så hon fick höra hur det gått. Hon tyckte att jag var lite galen som sprang på vintervägar och långturerna över milen var då verkligen rena galenskapen. Vi hade böcker och läsning som gemensamt intresse och gillade samma genre. Hon älskade när jag visade bilder som andra i familjen och släkten lagt ut på Facebook. Samtidigt som hon kände sig utanför den digitala världen och tyckte att det var fånigt att media alltid hänvisar till “gå in på www….” Jag kan höra hennes röst när hon säjer det.
Hon var en fantastisk kvinna, med humor och humör. Hon älskade att köra bil och sörjde när hon blev för gammal för att fortsätta. Åh, vad jag saknar henne.
Träningen igår blev 45 min spinning hemma, i blandat tempo. Hög musik i lurarna och tankarna oavbrutet på farmor. Jag är så lyckligt lottad som fick ha henne hos mig i över 41 år. Det blev ett bra träningspass. Benen var trötta och svetten sprutade.
Jag älskar dig farmor, tomrummet efter dig är så stort.

Nr: 5 i #blogg100