I bloggnätverket skriver vi om våra värsta träningsminnen den här veckan. Jag visste direkt vad jag skulle skriva om. Mitt möte med löparväggen! En hemsk upplevelse men jag blev en stor erfarenhet rikare.
Mitt värsta träningsminne – 17 maj 2014
Dagen då 21 km löpning skulle avklaras, ett träningpass lite längre än vanligt. Jag hade tränat helt ok, kanske inte hunnit med så många långpass som jag skulle ha önskat, men överlag var formen helt ok.
Vi startade från byn och halva distansen skulle gå på grusvägar. De första sex km rullade på utan problem. Jag höll ett bra och ganska lugnt tempo. Höll fokus på andningen och hållningen, jag hade sprungit sträckan förrut och visste att jag behövde hushålla med krafterna i början.
Mellan 6 och 12 km fick jag kämpa rätt hårt med stumma ben och en sol som gassade. Jag försökte svalka mig genom att slå vatten på huvudet och dricka regelbundet.
Jag sprang, ena foten framför den andra. Gick en stund och sen sprang jag igen. En ganska lång sträcka var underlaget bedrövligt med stora stenar istället för grus och ibland mjuk sand.
Vid 12 km hade vi ordnat med en vätskekontroll. Jag fyllde på med vatten och snabba kolhydrater som banan och russin.
Jag svalkade mig med en mugg vatten över huvudet och fyllde på mitt vätskebälte.
Efter vätskekontrollen var resten av sträckan på asfalt, hårt men ändå lättsprunget. Nu hade jag energi igen och fram till 17 kilometer kändes det bra.
Med sen hände nåt. Jag upplevde att jag sprang rakt in i en vägg, eller nåt. Illamående, orkeslöshet och hungerkänslor sköljde över mig.
Medan jag varvade långsam jogg med att gå så funderade jag på vart jag skulle få tag i nåt att äta och om batteriet i telefonen skulle räcka för att ringa min man och be honom komma med mat. Jag minns det som det var igår, den där hemska orkeslösheten och att jag tänkte mycket på att jag verkligen behövde äta något.
Såklart blev jag sur och förbannad. Förbannad för att jag förstod att jag i min okunskap om längre distanser, inte förstått att min uppladdning inte skulle räcka och att jag borde haft vett på att ta med extra energi att ta till om nöden krävde det.
Men, jag kämpade på. Sprang lite och gick lite. Sprang lite och gick lite till. Magen gjorde ont och krampade men jag vägrade ge upp.
När jag passerade 21 km var det inte med någon lyckokänsla, jag ville bara hem och lägga mig i sängen.
Väl hemma försökte jag få i mig en macka, men den växte i munnen och tog en halvtimme att få ner. Jag drog i mig två glas saft, två resorb, ett glas mjölk och en proteinshake och tog en dusch.
På med kläder och ner i sängen under täcket. Där låg jag några timmar i frossa. Jag hade bränt drygt 3000 kcl, det kostar att hålla en tung kropp i rörelse i flera timmar.
Jag har ett jäkla hårt pannben, det bevisade jag för mig själv. Jag skulle ta mig runt och det gjorde jag.
Jag lärde mig läxan. Fyll på ordentligt innan och ta med nödproviant. Jag har sprungit 21 km efter den här upplevelsen och det gick tusen gånger bättre!
Läs fler inlägg i kategorin “Mitt värsta träningsminne”
Annas jobbiga minne från Vätternrundan här.
Marias midnattslopp och erfarenhet av den förhatliga löparmagen.
Ja alltså väggen är brutal att möta. Hemsk och skoningslös. Men samtidigt lärorik. Man lär sig mycket om sin egen kropp och vad den behöver. Det gäller att ta tillvara på upplevelsen och lära sig sin läxa. 🙂
Ja, verkligen en lärorik upplevelse!
oj hjälp det lät verkligen som ett sånt pass man aldrig vill uppleva, men även bra som du säger de leder till insikt om uppladdning och energipåfyllning. Verkar som du har lika tjurskalligt pannben som mig 😉
haha, ja jag är lite tjurskallig 😉
Usch, den är verkligen hemsk, den där väggen! Starkt att du ändå fullföljde!
Tack! Men ja, den där väggen vill man inte gärna stöta på igen!
Väggen är hemsk att möta! Fruktansvärd och nästan obeskrivlig för någon som inte har upplevt det. Jag minns en gång när jag hade väggar på cykel och inte kunde välja vilken väg jag skulle ta mig hem av två lika långa alternativ.
Ja, det var verkligen hemskt!
Av erfarenhet blir man klok som det sägs, men väggen är ALDRIG rolig. Tänk vilken styrka man besitter som faktiskt tar sig hem sådana gånger! Att man sen kan tänka sig att äta samtidigt som man duschar är en annan femma 😉
Eller hur! 😂😂
Uscha! Men vilekt pannben!
Påminner om mitt första terränglopp. Jag var oförberedd på sträckan och mådde så jäkla illa efteråt. Jag spydde flera gånger innan jag ÄNTLIGEN lyckades få i mig lite mat, som jag fick behålla och sedan sov jag i typ 16 timmar…. (hela kvällen och hela natten). 😮