Mitt stoltaste träningsögonblick – Veckans ämne i Hälsobloggnätverket.
Jag skulle kunna fylla ett helt inlägg med stolta ögonblick men har valt ett minne som är så väldigt speciellt för mig.
2013 var min första vår som löpare och tävlade jag i nån internettävling och vann en start till Tällberg halvmaraton. Jag hade sprungit regelbundet i ett halvår ungefär och kände mig definitivt inte redo för en sån lång distans, jag hade ju precis klarat att springa en mil!
Jag kontaktade tävlingsledningen och fick byta min vinst till en start till Tällbergs kvartsmara 10,5 km (idag heter loppet Tällbergsmilen) och fick också min träningskompis Helena med mig.
Det var en helt fantastisk dag, strålande sol och varmt. Väldigt varmt, för varmt och närmare bestämt +33 grader i solen. Helt galet!
I Tällberg är det också väldigt mycket backar och inte vilka backar som helst. Har du varit där så förstår du att det här är inte något flackt lopp vi pratar om. Det är väldigt mycket uppför.
Vid 5 km upptäckte jag att mamma och hennes sambo, min lillasyster Maria, mina två yngsta systersöner stod och hejade på mig tillsammans med min familj och då blev jag tvungen att gråta en skvätt. Min kompis Jenny hejade och peppade lite längre bort.
Allt pepp, min familj, Tällbergsbornas vattenspridare, alla vätskekontroller, Helena och mitt eget envisa jävlaranamma tog mig igenom loppet.
Det var det nog inte många som hade trott för några år sen, inte jag själv heller. Men jag klarade det!
Jag var så sjukt glad och stolt över mig själv! Jag hade gått från jättetjock soffpotatis till att ha sprungit mitt första lopp. 10,5 km i 33 graders värme i fantastiskt vackra men backiga Tällberg.
Jag har visat för mig själv att jag klarar av att nå mål som jag sätter upp och det var verkligen mitt stoltaste träningsögonblick – för jag tävlar bara mot mig själv och jag vann!
Läs fler stolta träningsögonblick
Helenas fantastiska upplevelse i skidspåret under Öppet Spår. Kan få precis vem som helst sugen på att åka längdskidor!
Idas Iron Man i Kalmar. Jag får gåshud när jag läser hennes beskrivning av hur det kändes när hon gick i mål. Sjukt imponerande!
Vad häftigt! Verkligen något att vara stolt över! De backarna är jobbiga att cykla, springa ön värre kan jag tänka mig och i sådan värme också:-)
Japp, galet varmt men så roligt!
Häftig prestation! Bra jobbat!!!
Tack Ida!
Det är en härlig känsla den där första stora prestationen. Jag är inne på lite samma spår i mitt inlägg.
Ja, det är nåt speciellt!
Fantastiskt Camilla! Och värmen ska man inte underskatta, det är verkligen hemskt jobbigt att träna i så varmt.
tack! ja, det var verkligen hett! Jag minns hur skönt det var att hoppa i Siljan efter loppet!
Så härligt! Den där första gången man besegrar sina “demoner” är verkligen speciell!