Jag skriver i min blogg därför att… det är min träningsdagbok.
Här sparar jag mina träningspass, mina favoritrecept, mina tankar om motivation och sånt som inspirerar mig.
Jag har många gånger tänkt sluta blogga men på nåt sätt vet jag inte om jag kan sluta skriva. Bloggen har blivit en del av mig.
Visst kan jag skriva i en vanlig dagbok eller i ett worddokument på datorn som ingen annan får läsa, men även om bloggen inte är jättestor så växer den och gensvaret från er som läser gör ju också att jag vill fortsätta.
Jag tänker att om jag bara kan inspirera några enstaka personer att röra lite extra på sig, att prova något nytt, att utmana sig själva när de ser att jag kan. Att storleken inte spelar någon roll. Och fast att man har hypotyreos och har en kropp som inte alltid vill samarbeta.
Då är det värt tiden jag lägger ner på skrivandet.
Jag är glad att jag hittat hit, och mig inspirerar du. Vi har hypotyreos i släkten, så det gör att jag blir ännu mer inspirerad – jag vet ju hur tufft det kan vara!
Tack Malin! 🙂