Jag som är mitt uppe i den för mig, stora resan, tänker naturligtvis jättemycket på mitt mål. Men när jag får frågan om vad som är mitt mål och vad mitt viktmål är, så har jag inga svar.
Eller, nu ljög jag. Jag vet vad målet är men jag vet inte vad viktmålet är.
Målet är att vara stark, vältränad och känna mig nöjd med min kropp. Att orka genomföra den träning jag tänkt mig, att orka åka 10,000 fallhöjdsmeter slalom på en och samma dag (check på den!), att hänga med barnen. Att kunna gå in i en vanlig affär och köpa ett par vanliga byxor eller en vanlig tröja. Alltså, inte behöva leta stretch och tält. Om det sen står M, L eller XL är väl egentligen oväsentligt men att ständigt prova kläder som inte passar för att man är för tjock? Nej, det är inte kul nånstans faktiskt.
Jag vill också kunna ha på mig tajta träningstoppar. För att jag tycker att det är snyggt och för att det är skönt att träna i.
Att inte ständigt behöva tänka på hur jag ser ut. När jag går, står, sitter eller ligger. Det är så enormt energikrävande och att alltid vara missnöjd dödar. Långsamt. Jag tänker inte tillbringa resten av mitt liv med det. Jag tänker tillbringa resten av mitt liv tillsammans med en kropp som orkar göra det jag vill göra, kroppen ska inte vara min begränsning. Ibland kan jag tänka att jag borde ha gjort det här för 10 år sen. Men allt har en mening och det att tänka bakåt kommer knappast leda mig framåt.
Jag jobbar mycket med mina egna känslor och tankar kring min kropp och kring mitt mående. Att våga säja att ja, jag är stark och ja, jag är faktiskt hyfsat vältränad idag. Även om den som ser mig för första gången kanske inte skulle tro det. Men att vara hälsosam, stark och sund sitter inte i kilona. Bara för att du är smal så betyder det inte att du är sund.
Jag fick en sån fin komplimang av en kvinna för några veckor sen. Hon frågade hur jag mådde och när jag svarade tack jag mår bra så sa hon. Ja, jag ser det! Du ser pigg och fräsch ut! Du ser alltid så glad ut numera! Jag är såklart inte alltid glad men jag är gladare. För att jag mår bra både fysiskt och psykiskt. Jag har fortfarande inget fast jobb och oroar mig fortfarande för hur hösten ska bli men jag är glad och jag tänker att det ordnar sig. Det handlar om min mentala inställning, till mig själv och till livet.
Men viktmål då? BMI och sånt? Att BMI är ett väldigt dåligt sätt att mäta en sund kropp på kan vi väl alla vara överens om. Problemet är väl att hälsovården inte vet hur de ska göra annars, det är så enkelt att mäta BMI. Att man sen med blotta ögat kan se musklerna och vet att muskler väger mer än fett, det är liksom strunt samma. BMI är för högt, du borde gå ner några kilon.
Visst kan jag plocka en siffra som låter bra, en vikt som jag inte haft på 20 år kanske. Men jag kommer inte att göra det. Jag kommer att fortsätta jobba med min kropp, fortsätta jobba på att få en bättre kondition och muskler som är ännu starkare. Sen får vi väl se vad vågen stannar på.
När jag skriver det där så inser jag också att jag har mycket mentalt att jobba med, det är lättare sagt än gjort. Det är så mycket som kretsar kring siffrorna. Tidningsrubriker och nätet svämmar över av viktsiffror. Varför är siffran så viktig för oss? Varför är det så viktigt att vågen visar 63 och inte 65? Frågor att fortsätta fundera på.
Jag ska hitta känslan. Min känsla. Jag hade den i lördags, efter intervallpasset på gymmets löpband på 5 km och nån timme senare så joggade jag hem. Ytterligare 5 km. Då var känslan oövervinnerlig!
Så svaret på frågan är; Jag väljer måbramål.