Igår berättade jag vad jag hade för jeansstorlek när jag var som störst. Det var inte helt enkelt, jag funderade en lång stund innan jag publicerade inlägget. För att jag har aldrig pratat om mina storlekar eller min vikt. Det finns bara två personer som vet vad jag väger. Och de har inte vetat det särskilt länge. Men såklart har de också kunnat räkna ut vad jag vägt som mest. Att jag inte pratar om det beror ju såklart på att jag skäms.
Jag skäms för att jag lät det gå så långt, att jag skyllde på enbart min hypotyreos. Det är klart att sjukdomen sinkat mig och gör att allt tar längre tid, men uppenbarligen kan jag ju gå ner i vikt och bli ännu mer vältränad trots den.
Men ju hårdare jag jobbar för att komma i bra form, och ju mindre jag blir, desto modigare blir jag. Och jag tänker också att jag kanske kan inspirera någon annan. Jag har ju motiverats och inspirerats av andra som helt öppet berättar om sig och sin hälsoresa.

Jag funderar mycket på det här med siffror, vad det är som gör att de är, eller känns så viktiga för oss. Det gör mig lite frustrerad men också nyfiken. Och är de lika viktiga för män som för kvinnor?  Jag tror att en av anledningarna till att vi vill veta vad andra människor väger är att vi vill kunna relatera oss till dem. Jag är nästan helt hundra säker på att kvinnor som inte är nöjda med sin kropp och hur de lever sitt liv tänker -ja, hon väger iallafall mer än mig. Eller om hon väger mindre så får vi ångest och mår dåligt. Eller kanske inspireras man? vad man känner beror med all säkerhet på vart man befinner sig själv, hur man mår. Jag vet av egen erfarenhet.
Det finns en uppsjö av bloggar där det skrivs om viktresan i exakta siffror, och vi som läser dem begrundar och jämför. Jämför till vilken nytta då? Vi är olika som individer, vi har olika förutsättningar och vår egen resa ser inte likadan ut. Vi ger oss själva ångest eller dåligt samvete för något vi inte kan påverka. Vi skriver in vår vikt i en Bmi-tabell och mår dåligt när den säjer att vi är överviktiga eller kanske till och med feta. Men vi tittar inte på kroppen, hur vi egentligen ser ut. En vältränad person med mycket muskler kommer få det väldigt tufft att passa in i en Bmi-tabell. Att sätta som mål med sin viktresa att man ska passa in i en Bmi-tabell är för mig helt obegripligt. Vad säjer den egentligen? jag kan ju vara hur smal som helst men också vara hur ohälsosam som helst. Jag som enligt vågen fortfarande är för tung men som har en kropp som blir allt muskulösare och starkare, är jag ohälsosam? Jag vet att jag springer ifrån dig som är 20 kg lättare och helt otränad.

Därför kan jag inte sätta ett viktmål som det stora målet för min egen resa. Men är det viktigt hur många kilon exakt jag gått ner? Och hur många till jag borde gå ner? Eller är det viktiga hur jag mår och hur kroppen mår? Jag har vägt över 100 kg och har enligt Bmi en bra bit kvar tills vågen visar vad dietisten skulle säja är en “hälsosam” siffra. Men är det sanningen? Nej, det är ju inte det.
När jag skriver det här så inser jag att jag måste sätta mig ner och fundera över vad mitt mål egentligen är, eftersom jag bestämt att vågens siffror inte ska vara mitt mål. Så vad är mitt mål? Kanske att orka genomföra loppen jag planerat? Att genomföra “den stora utmaningen” med Helena? Att springa milen under timmen?

Kanske är målet så enkelt som att fortsätta leva som nu, att vara hälsosam, röra på mig och må bra.

Hälsa sitter inte i enbart vikten.
Jag kommer kanske ge er min exakta startvikt en dag. Men inte idag.

Jag tänker så här:
1) Jag behöver inte längre enbart köpa kläder i affärernas “stora storlekar-avdelning”
2) Jag är stark
3) Jag är uthållig
4) Jag är stolt över mitt arbete
5) Jag mår fantastiskt
6) Jag kommer aldrig att sluta träna